Se vilket hopp!
Ovanstående rubrik har jag snott från den lilla bok som Equmeniakyrkan gav ut inför det här årets satsning på Efesierbrevet. Boken innehåller 32 reflektioner kring Efesierbrevet plus några fördjup-ningstexter. Bokens titel är ”Se vilket hopp” och är hämtad från brevets första kapitel där Paulus ber för mottagarna att de ska upptäcka vilket hopp Gud kallat oss till. Equmeniakyrkans önskan är att in-spirera till bibelläsning. Så här står det formulerat på bokens baksida: ”Förhoppningen med denna bok är att på olika sätt uppmuntra och utmana människor i alla åldrar att lära känna Jesus genom att läsa Bibeln – tillsammans, i smågrupp, hemma, i kyrkan och i bokform.”
Orsaken till att jag inte tagit upp utmaningen med att studera Efesierbrevet förrän nu är att när den satsningen startade i början av 2024 så var vi redan igång med att studera Apostlagärningarna. Jag tänker att det är väl så bra nu att dra igång vår gemensamma fokusering på Efesierbrevet. Vi kommer att studera brevet under höstens bibelsamtal. Jag kommer också att predika 3-4 gånger utifrån något tema i Efesierbrevet och kommer då att frångå kyrkoåret. Sedan ges alla möjlighet att fördjupa sig i brevet även om man inte har möjlighet att vara med på bibelsamtalen eller gudstjänster. Detta genom att köpa ovannämnda bok. Jag har köpt in ett större antal. Boken är på 100 sidor och kan köpas av un-dertecknad till det facila priset av 40kr.
Apropå hopp så är det något som behövs i dessa osäkra och oroliga tider. Och då inte bara ett ytligt, glättigt hopp, utan ett hopp som är förankrat i en nådefull och barmhärtig Gud. Önskar er alla Guds välsignelse.
2024-08-26 Mikael Andersson
Vi lever i ständig förändring
Hur lätt är det inte att fastna i gamla vanor och rutiner? Vi håller fast vid det som vi är trygga med. Men allt detta kan vara ett hinder.
Min tro är att mötet med Jesus och livsvandringen med honom innebär ett liv i förändring. Då tänker jag inte förändring för förändringens egen skull, vilket vi kan uppleva vara fallet på många arbetsplat-ser när omorganisationer kommer slag i slag, utan förändring för att något bättre ska kunna växa fram. Både att vi som individer ska växa som människor men också att vi tillsammans ska kunna möta framtiden bättre rustade och öppna för det som finns i beredskap för oss.
Foto: Jörn Andersén
”Visst gör det ont när knoppar brister”, Karin Boyes välkända ord illustrerar väl att samtidigt som för-ändring är något som tillhör livet så kan detockså vara smärtsamt. Men på samma gång som vi måste erkänna våra känslor så får vi inte styras av dem. Paulus talar i Filipperbrevet om något som vi skulle kunna kalla ”Kristuslikt sunt förnuft”. Han skriver så här i 1:9-10. ”Och min bön är att er kärlek ständigt skall växa och bli rik på insikt och urskillning, så att ni kan avgöra vad som är väsentligt och stå rena och skuldfria på Kristi dag.”. Låt oss be om denna förmåga till urskillning!
2024-03-04 Mikael Andersson
Förnyelse och förändring
Det känns fint att få börja igen efter en lång semester. Jag ser fram emot en höst med nya möten, nya möjligheter och nya utmaningar!
Även om vi ibland lite till mans kanske kan misströsta över att vi är en åldrande församling så finns det samtidigt mycket liv, god vilja och kreativitet i vår gemenskap.Att vi tillsammans lyckas genomföra en sommar på Espenäs med både ett program på lördagskvällen och en gudstjänst varje söndag, plus en samling varje onsdagseftermiddag, tycker jag är enastående.
Framför allt tror jag att det är oerhört värdefullt för många människor. Det är bra att vi som församling inte tar semester under
sommaren!
En betydelsefull och central plats i församlingens liv har gudstjänsten. Det hoppas och önskar jag att vi kan bygga vidare på. I boken Mänsklig gudstjänst skrev nuvarande ärkebiskopen Martin Modéus så här:
”Kanske bör vi tydligare skilja mellan förändring och förnyelse. Förändring handlar om att göra något annat än det jag gör nu,
förnyelse om att göra det jag gör med djupare förankring och nytt engagemang”.
Det är inte stora förändringar som är vägen framåt utan en fördjupning av det vi redan har och gör.
Avslutningsvis vill jag slå ett slag för två ny heter i vår församlings verksamhet, nämligen Lördagsscout och Tacokväll. Jag hoppas och tror att vi tillsammans kan göra något bra av dessa inslag. Se det inte bara som två nya programpunkter i vår verksamhet utan var gärna med och bidra med det du kan. Att t ex finnas med för att möta och prata med andra som kommer till dessa samlingar är oerhört värdefullt. Låt oss tillsammans göra något bra av detta!
2023-08-22 Mikael Andersson
Är det extremt att fasta?
Ovanstående fråga ställer Elisabeth Sandlund i en krönika i tidningen Dagen häromveckan. Hon berättar att hon som nykristen fått ett informationsblad om fasta och tänkte anta den utmaningen. När hon nämnde det för en troende journalistkollega på Svenska dagbladet möttes hon av reaktionen:
”Nej, nu går du alldeles för långt. Att fasta är extremt.”. Elisabeth blev dock inte avskräckt och är glad över att hon tog till sig de råd som hon fick via informationsbladet. Bl a att fasta inte måste handla om kroppslig späkning utan att det finns många olika sätt att fasta på.
Peter Halldorf skriver så här i sin lilla skrift ”En liten vägledning till Fastan”: ”Att fasta är en mänsklig nödvändighet. I den kristna historien, liksom i den judiska, har fastan alltid haft en naturlig plats.”. Jesus tar det också för givet att vi som hans lärjungar ska fasta när han i Bergspredikan säger att: ”När ni fastar” inte ”Om ni fastar”. Fastan är förstås frivillig, inte en plikt eller ett krav. Men den är samtidigt viktig och nödvändig. Den hjälper oss att lyssna in Guds röst och att mogna som människor.
När du läser detta är vi nästan två veckor in i den 40 dagar långa påskfastan. Men det finns alla möjligheter att fortfarande ta tid för fasta även om duinte var med från början. Och naturligtvis kan du
fasta andra tider på året! Fasta handlar i första hand om att avstå från något och sedan använda den tid som frigörs på ett konstruktivt sätt. Låt oss dela våra erfarenheter av att fasta för att vi bättre ska kunna göra bruk av den gåva fasta är till oss!
Mikael Andersson
Adventstid
Så är det då återigen advent. Novembermörkret börjar bytas ut mot upplysta granar, adventsstakar, ljusslingor och lysande dekorationer av alla möjliga slag och former. Och många av oss upplever att livet känns lite lättare - och förstås – lite ljusare med all denna ljusprakt. Och även om det är besparingstider p g a de höga elpriserna så tänker nog de flesta att vi behöver ljuset och låter det lysa som tidigare år. Experterna säger ju också att adventsstakarna t ex drar väldigt lite ström.
Traditioner är viktiga. De ger oss mening och sammanhang, de knyter ihop då och nu. Jag tror att de flesta av oss har många egna traditioner när det gäller advent och jul men även förstås många traditioner som vi har gemensamt. T ex att gå till kyrkan på första advent. Som jag uppfattar det så har just första ad-vent blivit en större kyrklig högtid än både jul och påsk. Förmodligen beror det på att högtiden så starkt förknippas med ljus och glädje.
Traditioner är bra och viktiga men ibland riskerar de att skymma det väsentliga, det som de är menade att påminna om. Jag tror att vi var och en längtar efter mening och glädje i livet – inte bara förströelse och avkoppling. Därför behöver vi ibland rannsaka oss själva för att kunna upptäcka om det är något som skymmer det allra viktigaste. Jag menar att det viktigaste i vårt liv är tilliten till den Gud som kom vapenlös men som ändå var starkare än all världens makt. Tilliten till den Gud som ger oss livet som gåva, inte för att vi är goda utan för att vi är älskade.
Mikael Andersson
Elfte söndagen efter trefaldighet
inföll i år den sista söndagen i augusti. Tidigare gick den under rubriken Äkta och falsk fromhet men har numera fått den lite mildare och mindre dömande rubriken Tro och liv. Vi uppmanas av texterna att rannsaka hur vårt liv och vår tro hänger ihop. Vi påminns om att den kristna tron bör få konsekven-ser för vårt liv.
I sin bok Som om Gud inte finns driver Magnus Malm tesen att det är kyrkan som sekulariserar världen och inte tvärtom. Sekularisering är enligt Malm att börja leva som om Gud inte finns. Folk tror på Gud och går i kyrkan men det får inga konsekvenser för deras liv i samhället. När tron privatiseras så sekulariseras den. Tro är handling, tro är liv. Om inte den kristna tro vi bekänner får praktiska konsekvenser i vårt liv riskerar den att dö. Så här står det i Jakobs brev 2:14-17:
”Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: »Gå i frid, håll er varma och ät er mätta«, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död.”
Jag är medveten om att ovanstående resonemang riskerar att spåra ur i krav, plikt och lagiskhet men likväl är det en grundläggande sanning: vår tro behöver få händer, fötter och bli till liv i våra liv. Men med tanke på risken för krav och plikt vill jag påminna om ett av de vackraste orden i det svenska språket: barmhärtighet. Elis Malmeström fångar så väl spänningen mellan kravet och kraften i de två sista stroferna i psalm 217:
”Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet.”
2022-08-31 Mikael Andersson